Det magiska med omläsning

Just nu håller jag på att läsa om Harry Potter-böckerna för säkert tionde gången. Min pappa läste dem för mig innan jag själv kunde läsa och sedan dess har jag inte kunnat få nog av dem. Det är lika spännande varje gång Harry står inför Voldemort, lika frustrerande varje gång något går åt skogen, lika fruktansvärt sorgligt när någon dör och jag skrockar alltid förtjust åt Dumbledores lustigheter även om jag kan dem utantill. Men framför allt slås jag varje gång av att böckerna är ännu bättre än jag förväntat mig.

Detta gäller förstås inte bara Harry Potter-böckerna. Alla böcker som fått stå kvar i min bokhylla är böcker som jag har läst eller vill läsa flera gånger. Andra gången är alltid bättre än den första. Man uppskattar språket mer, upptäcker nya detaljer, lär känna karaktärerna allt bättre och kanske slås man av något som man aldrig tänkt på innan. Kanske läser man boken ur ett helt nytt perspektiv, speciellt om det har gått lång tid sedan man senast läste boken. 

“An unliterary man may be defined as one who reads books once only. . . . We do not enjoy a story fully at the first reading. Not till the curiosity, the sheer narrative lust, has been given its sop and laid asleep, are we at leisure to savour the real beauties. Till then, it is like wasting great wine on a ravenous natural thirst which merely wants cold wetness.”

Detta är ett citat från C.S. Lewis (On Stories: And Other Essays on Literature) som jag tycker är en bra, om än inte perfekt metafor för det jag vill ha sagt. Jag skulle inte själv säga att man är "olitterär" om man bara läser böcker en gång och man kan såklart uppskatta en bok även vid första läsningen. Men man får också vara medveten om att man missar något.

Trots detta kan jag ibland ha lite dåligt samvete för att jag läser om en bok. Jag kan ibland titta på min hög av olästa böcker och tänka att jag slösar tid på dem jag redan kan utantill. Det finns ju så mycket jag vill läsa och alla böcker är kanske inte värda en andra chans. Ändå händer det att jag är halvvägs genom tre olika böcker och plötsligt sitter jag där med Harry Potter igen. För jag struntar i att jag vet precis vad som händer och hur det kommer sluta, ibland finns det inget bättre än det magiska livet på Hogwarts.