Bokbloggsjerka 1 - 4 april

I veckans bokbloggsjerka skriver Annika: Koko tycker att bokbloggsvärlden fokuserar för mycket på det som är nytt och spännande. Därför vill hon utmana er att blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal men som fortfarande är läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!

Det finns så mycket äldre böcker som jag tycker om, jag letar ständigt efter klassiker. Austen och systrarna Brontë är självklara favoriter, men jag tänkte skriva om en bok som varit en av mina älsklingar sedan jag var barn. 
Den hemliga trädgården är skriven av Frances Hodgson Burnett och publicerades för första gången 1912. Den handlar om Mary som skickas från Indien till sin morbror i England efter att hennes föräldrar dött i en sjukdom. Morbroderns stora hus ligger på en hed i Yorkshire och visar sig ha många hemligheter. Mary hittar nyckeln till en hemlig trädgård och tillsammans med sin nyfunna vän Dickon väcker hon den till liv igen. Med trädgården förändras även Mary som varit en sjuklig och bortskämd liten flicka och hon blir både starkare och vänligare, nästan som magi.

När jag var yngre fascinerades jag av tanken på en hemlig trädgård och hoppades att jag själv en dag skulle ha en muromgärdad trädgård som var bara min (och gör det lite fortfarande faktiskt). Nu tycker jag att det är en härlig bok att läsa när man längtar efter vår. Jag kan riktigt se framför mig hur knopparna börjar komma upp ur marken när jag läser den. Jag tycker också mycket om Lille lorden och En liten prinsessa, även de skrivna av Frances Hodgson Burnett. Båda handlar om barn som plötsligt måste hantera helt nya omständigheter.

Det magiska med omläsning

Just nu håller jag på att läsa om Harry Potter-böckerna för säkert tionde gången. Min pappa läste dem för mig innan jag själv kunde läsa och sedan dess har jag inte kunnat få nog av dem. Det är lika spännande varje gång Harry står inför Voldemort, lika frustrerande varje gång något går åt skogen, lika fruktansvärt sorgligt när någon dör och jag skrockar alltid förtjust åt Dumbledores lustigheter även om jag kan dem utantill. Men framför allt slås jag varje gång av att böckerna är ännu bättre än jag förväntat mig.

Detta gäller förstås inte bara Harry Potter-böckerna. Alla böcker som fått stå kvar i min bokhylla är böcker som jag har läst eller vill läsa flera gånger. Andra gången är alltid bättre än den första. Man uppskattar språket mer, upptäcker nya detaljer, lär känna karaktärerna allt bättre och kanske slås man av något som man aldrig tänkt på innan. Kanske läser man boken ur ett helt nytt perspektiv, speciellt om det har gått lång tid sedan man senast läste boken. 

“An unliterary man may be defined as one who reads books once only. . . . We do not enjoy a story fully at the first reading. Not till the curiosity, the sheer narrative lust, has been given its sop and laid asleep, are we at leisure to savour the real beauties. Till then, it is like wasting great wine on a ravenous natural thirst which merely wants cold wetness.”

Detta är ett citat från C.S. Lewis (On Stories: And Other Essays on Literature) som jag tycker är en bra, om än inte perfekt metafor för det jag vill ha sagt. Jag skulle inte själv säga att man är "olitterär" om man bara läser böcker en gång och man kan såklart uppskatta en bok även vid första läsningen. Men man får också vara medveten om att man missar något.

Trots detta kan jag ibland ha lite dåligt samvete för att jag läser om en bok. Jag kan ibland titta på min hög av olästa böcker och tänka att jag slösar tid på dem jag redan kan utantill. Det finns ju så mycket jag vill läsa och alla böcker är kanske inte värda en andra chans. Ändå händer det att jag är halvvägs genom tre olika böcker och plötsligt sitter jag där med Harry Potter igen. För jag struntar i att jag vet precis vad som händer och hur det kommer sluta, ibland finns det inget bättre än det magiska livet på Hogwarts.